Robin kände
Emils varma händer runt sin kropp och blev alldeles varm inombords. Hur kunde
än ändå liten människa göra så stor skillnad? Han kände hur Emil snosade i hans
slitna hår. Och sedan så kände han mjuka läppar mot sin smala hals. Han lade
sina händer på hans händer.
”Robin, jag måste egentligen sticka…” Mumlade Emil emot Robins snustorra hår. Robin visste att Emil skulle gått för ett bra tag sedan. Men han ville verkligen inte bli lämnad ensam med sin familj och sin jobbiga lillasyster. Som också var en i familjen vilket han egentligen inte ville. Eftersom att hon var en pina.
”Jag vet.” Sa han tyst och när han hörde hur sin familj klev in igenom ytterdörren nere i hallen så försvann hans goda humör. Var de tvungna att komma hem nu när Emil och han själv inte ens hade någonting på sig på överkroppen?
Robin skrattade till lite nervöst och drog sig undan för att dra på sig sin t-shirt och en muntjacka som egentligen var Emils. Men som han hade fått låna för en vecka sedan och inte orkat ge tillbaks den. Robin tittade sedan på Emils mage innan han drog på sig tröjan. Robin log för sig själv och bet sig sedan i läppen. Hur kunde man vara så vacker? Med det röda lite små vågiga håret som formade sig runt ansiktet och luggen som hängde över det piercade ögonbrynet och ett av de bruna ögonen. Han var vacker.
”Du hänger väl med ner?” Frågade Emil och tittade på honom med sina bruna ögon, som var som mörkchoklad som hade stått lite för länge i solen. Då kände han hur han rodnade och vände bort sina grönblåa ögon. Robin följde Emil nerför trappan och lutade sig sedan mot väggen när han hade gått ner för alla femton trappstegen med Emil i hälarna.
Robin såg på Emil när han drog på sig sina slitna tyg skor och hängde en jacka över armen. Han kände sedan hans läppar mot sina någon sekund. Han hoppades innerligt att sina föräldrar skulle stanna i vardagsrummet som var lite dolt bakom hallen.
”Aja, ses.” Sa Emil och gick ut ur huset. Han vinkade lite överdrivet med handen bakom sig där han gick iväg på grusgången. Robin skrattade till och när han vände sig om så såg han sin elva åriga lillasyster. Fan.
”Robin är gay!” Skrek hon rakt ut och sprang iväg ut i vardagsrummet. Han sprang efter. Han skulle strypa den ungjäveln.
”Men Ronja så säger man inte i det här huset!” Sa hans mamma irriterat och tittade på Ronja med sträng blick.
”Plus jag är inte alls gay!”. Skrek han till Ronja. Robin vände sig irriterat om han skulle ut och röka. Det som löser allt är cigaretter. Han drog på sig ett par skor och tog sin mammas cigarettpaket och hennes tändare. Eftersom att han inte orkade gå upp och hämta sina egna. När han hade kommit utanför dörren så drog han upp en cigarett ur paketet och kastade det sedan på dörren och började gå. Och när han hade kommit till uppfarten så såg han sin katt Maya på en sten vid skogskanten. Han skrattade till, katten såg så fånig ut.
Robin drog ett djupt bloss på cigaretten. Den smakade underbart. Han blåste ut röken igenom näsan och satte sig sedan ner på trottoar kanten, bakom häcken. Eftersom att hans föräldrar hatade att se honom röka. Eftersom att han fortfarande var deras lilla prins. Tyckte dem i alla fall. När glöden var någon centimeter ifrån hans fingrar så fimpade han den genom att dra glöden mot asfalten. Han lade händerna under hakan och sg på hur tröjärmen gled ner till armvecket så att man såg lite ärr som var utspridda över armen. Han visste att Emil hatade ärren. Robin blev varm inombords när han tänkte på sin Emil.
Robin hade aldrig någonsin i hela sitt liv älskat Emil lika mycket som han hade älskat någon annan. Vissa säger att man aldrig kan älska någon mer på samma sätt efter första förälskelsen. Men det kan man. Min första förälskelse, alltså så här äkta. Den inträffade i sexan då jag träffade David, en ny kille som just hade börjat i vår klass.
Men jag fick helt enkelt glömma honom eftersom att det visade sig att han var straight, det var rätt jobbigt för honom att ta det, för han själv hade ju varit osäker på sin läggning innan. Men sedan så hade han bara varit tvungen att acceptera det eftersom att annars skulle han antagligen få problem senare. Robin hade faktiskt aldrig kysst en tjej. På rasterna när han var yngre så gick han mest för sig själv och sparkade på en sten eller något. Han hade alltid för stora kläder som dolde hans smala kropp. Han hade alltid varit smal, han hade aldrig kunnat hjälpa det, han var smalt byggd helt enkelt.
När han var mindre blev han också mobbad över sin klädstil, absolut i högstadiet då han hade på sig svartvita handskar som räckte upp till mitten av överarmen, sedan så hade han på sig tajta byxor och en t-shirt med ett tryck på och kanske en mössa. Det var vad han hade på sig. Han målade sig också svart runt ögonen vilket fick folk att kalla honom emo och bög. Han mådde väldigt dåligt av det och därför började han skada sig själv. Först bara med en glasbit som sedan utvecklades till knivar och rakblad.
Robin har heller aldrig tyckte om sitt utseende därför dolde han sin kropp när han var yngre för att inte visa den för någon, för att han mådde dåligt av att se sig själv i spegeln och sådana grejer.
Robin blundade hårt, han hade börjat tänka tillbaka för mycket. Det var jobbigt för honom. Han saknade att vara liten, men det ända han tyckte var jobbigt då var alla telefonsamtalen som han fick hem varje dag efter skolan, eftersom att han oftast inte var med på slöjden eller hemkunskapen som de hade i femman och att de tyckte så synd om honom och att han verkade vara ensam.
Robin kände sedan hur sina egna ögon tårades och han blundade en kort stund, det gjorde ont i honom sedan så kände han hur en varm tår rann ner över hans ena kind och rann ner över hans läpp. Han snörvlade och fick tåren i munnen. Den smakade salt och han fortsatte att snörvla. Han torkade bort tårarna igen och lade händerna över ögonen. Ryck upp dig. Han bet sig löst i läppen han ville bara gråta och krama om Emil som inte var där.
Robin torkade ilsket bort tårarna och rätade på sig för att sedan vända sig om för att gå in, annars skulle väl hans mamma och pappa gå ut och hämta honom. Han gick in i huset och log när han såg sin mamma dra på sig ett par skor.
”Vad bra att du kom in, jag skulle just gå ut och hämta dig.” Sa hans mamma med ett leende och drog av sig skorna för att sedan gå in i köket, ”Vi tänkte just sätta oss och äta.” Sa hon och nickade mot maten som stod fram dukad på bordet.
”Aha, men då var det ju bra att jag kom in.” Sa han och skrattade till för att sedan gå och sätta sig vid matbordet. Det var potatis, med lax och hollandaisesås. Han lade på två potatisar en bra bit lax och hällde på lite sås bredvid.
”Är det ben i fisken?” Frågade han och petade på fisken för att sedan börja mosa potatisen med gaffeln.
”Det stod benfri på förpackningen. Men man vet aldrig säkert.” Sa hans mamma och lade upp potatis och fisk på sin egen tallrik.
Robin nickade och tittade efter ben i fisken, han ville vara säker, han hatade ben. Han hatade verkligen ben. Men han hatade även fiskbullar, det var en av de värsta rätterna han visste. Han åt upp det han hade tagit till sig och sträckte på sig så att hans rygg knäppte till.
”Du borde klippa dig och sluta gå med håret framför ögat.” Sa hans pappa och tog en tugga, hans pappa var oftast väldigt otrevlig mot honom, väldigt ofta faktiskt. Bara för att han själv hade en speciell stil. Robin bet sig i läppen.
”Jag behöver ingenting.” Sa Robin kaxigt tillbaka och tittade ner i tallriken, han vågade inte titta på sin pappa eftersom att han visste att han skulle få blicken av honom.
”Så du kanske inte ska få mat här eller en säng. Du kanske inte ens ska få ta med dig kompisar hit?” Sa hans pappa frågande och höjde på ena ögonbrynet.
”Nu räcker det Thomas.” Sa hans mamma och stirrade strängt på honom med sina blåa ögon.
”Tack för maten.” Sa Robin och reste sig uppifrån bordet för att sedan gå upp på sitt rum. Hans pappa hade gjort honom på ännu sämre humör än han hade varit på innan. Robin gick uppför trappan och svängde in på sitt rum. Han borde städa det, det låg kläder utspritt över hela golvet Han kliade sig i nacken.
Robin suckade tungt. Det låg en bok på nattduksbordet, det var en bok ifrån millenium-serien, han hade inte läst en ända bok där ifrån, han hade den bara där eftersom att han hade sitt rakblad där i. Bara för att ingen skulle misstänka något. Det roliga var ju att hans föräldrar inte visste någonting om honom. De visste inte att han var gay. De visste inte att han skadade sig själv när han mådde som sämst.
Robin strök håret ur ansiktet. När han var med Emil så brukade han faktiskt sätta upp håret i en tofs mitt på huvudet och säga att han var en enhörning.
Egentligen så ville han säga till sina föräldrar att han var gay och hade en pojkvän, men han visste att Thomas, var emot det. Det skulle vara kille och tjej enligt honom, inte kille och kille eller tjej och tjej.
Robin hörde sedan hur han fick ett sms. Han drog till sig mobilen och öppnade meddelandet.
Gör ingenting medan jag är borta och glöm inte att jag älskar dig. Grovhångel från Emil.
Han kunde inte låta bli att skratta. Han hade så skön humor. Fast egentligen så hade faktiskt Emil en ganska pervers humor.
Robin log medan han svarade på meddelandet. Jag ska försöka, du vet att jag inte kan lova något sådant. Det slutar bara med att jag blir arg på mig själv när jag bryter det. Kyssar från den som älskar dig.
Robin blev alltid glad när han fick sms ifrån Emil, det gjorde honom alldeles varm och fick honom att le. Men det som gjorde honom olycklig var Thomas och skolan. I skolan så var han väldigt långt ner på ranklistan. Emil var faktiskt ganska högt upp.
En sak som Robin störde sig på väldigt mycket var att lärarna ofta sket i honom, för att hjälpa andra istället för honom. Som att han betydde mindre. Vissa av lärarna hade utsett Emil till deras syndabock och ifall det var någon som hade glömt att ta med sig ett papper ifrån lektionen, då var det alltid Emils fel.
Robin vaknade av att han kände en sval hand mot sin kind. Han ryckte till och tog tag i handen, det var hans mamma som stod där.
”Det är dags att gå upp. Du har skola ju.” Sa Anette som hans mamma hette. Hon strök Robins hår ur ansiktet på honom. ”Jag tänkte bara säga att frukosten är framdukad och det är bara att gå och ta vad du vill ha.” Sa hon och log ett svagt leende. Hon var alltid så morgonpigg.
”Jag ska gå upp.” Mumlade han med halva munnen mot kudden. Han ville egentligen inte gå upp. Han hade ont i huvudet och han ville vara med Emil. Han ville ha Emils armar om sig, eller ligga och mysa. Kanske kolla på en dålig humorfilm. Då man skrattar åt dem för att de är så dåliga.
”Vad bra.” Sa Anette och lämnade rummet. Robin satte sig upp i sängen och gnuggade ögonen. Han var ovanligt trött, han brukade faktiskt vara ganska morgonpigg. Men den dagen så var han väldigt trött.
Robin tog upp sin mobil, för att kolla ifall han hade fått något meddelande. Vilket han hade. Han hade fått tolv meddelanden ifrån bara Emil. Det stod näst intill Robin i alla meddelandena.
Han öppnade ett meddelande där det stod: ROBIN?!?!?!
Jag har inte gjort någonting. Jag somnade bara. Jag lovar dig att jag inte har gjort någonting lilla gubben. Svarade han och skickade iväg meddelandet. Robin visste att Emil oroade sig väldigt mycket, eftersom att Emil visste vad Robin hade gått igenom.
Robin reste sig trött upp ur sängen och tittade ned på sin ärrade vänsterarm där ärren sträckte sig ända upp till axeln. Ibland trodde han faktiskt att Anette var störd, hur kunde hon inte misstänka någonting. Hon har en son som inte badar bland folk, han vägrar att gå i t-shirt?
Han drog på sig ett par svarta mjukisbyxor som han drog hårt kring midjan för att de skulle sitta kvar uppe på de smala höfterna. Han drog på sig en tröja som det stod So Happy på över hela tröjan. Robin skrattade till, den satt egentligen på helt fel person.
Robin drog på sig sina slitna skor, han tog sitt cigarettpaket och en tändare. Han hängde en ryggsäck över axeln.
”Hejdå.” Ropade han in i huset innan han smällde igen dörren efter sig, han var glad över att han inte bodde långt ifrån skolan. Men han hade också fått ägg kastade på huset en gång.
Robin kände den svaga vinden i håret. Han blickade upp mot himlen, den var klarblå och det fanns några moln som såg ut som utdragna bomullstussar.
Robin såg tegelbyggnaden bakom kröken. Det gjorde honom illamående, att bara se byggnaden. Han undrade faktiskt hur många som hade begått självmord, av de som hade gått i den skolan. Där alla lärarna är idioter och verkar knappt kunna stava. Undra hur många som hade blivit hemlösa.
Robin suckade tungt när han öppnade dörren till skolan, han fick knuffar i sidorna och han kunde inte stå emot heller på grund av sin vikt. Han vägde ju knappt ingenting i jämförelse.
Han kom tillslut fram till sitt skåp, han hade underskåp. Han böjde sig ned och la in sin väska i skåpet. På insidan av skåpdörren så fanns det en bild på honom och Emil. Det var en bild då han själv satt på Emils axlar. Det var på den tiden de bara var vänner och han själv hade varit blond. Det ryckte lite i hans mungipa. På bilden hade Emil inte rött hår ut det var mörkbrunt, med lite ljusare slingor i. Hans egna hår hade varit blont och lite smålockigt i topparna. På bilden så hade han armarna helt utsträckta så att man såg de öppna såren. Men hans ansikte sa något helt annat än armarna. Han var väldigt lycklig på den bilden.
Robin kände sedan en hand på sin axel och ryckte till, men när han vred på huvudet så såg han att det bara var Emil.
”Men Robin, har du fortfarande kvar den där bilden?” Frågade Emil med ett höjt ögonbryn. Robin visste att Emil inte alls gillade bilden, eftersom att den fick honom att se så liten ut.
”Ja, du är så söt på den bilden… Okej, du är söt på alla bilder, men du ser så naturlig ut på den här bilden.” Sa Robin och såg på honom med ett brett leende.
”Haha…” Sa Emil sarkastiskt och såg på honom med sina bruna ögon. ”Men strunt samma, det är inte så viktigt. Föresten så lät du väldigt tjejig nyss. Jag tror att du är tjejen i vårt förhållande.” Sa han och skrattade lite grann.
”Självklart.” Sa Robin med ett falskt leende. Han visste att Emil inte trodde på hans leenden nu för tiden, eftersom att han visste vad Robin hade varit med om när han var yngre.
”Ska vi gå upp?” Frågade han och såg på Robin. Emils ögon såg alltid så närvarande och levande ut.
Robin nickade och de gick uppför trappan.
De satte sig ned vid väggen och Emil lutade huvudet lite löst mot Robins axel. Robin kände blickarna på sig. Även ifall han tyckte att de borde ha vant sig, de hade ju varit tillsammans i nästan fyra månader. Emil kysste honom lite löst på halsen. Robin log och strök Emil över hjässan. Han älskade honom så mycket.
En lärare kom ut ur lärarrummet och kollade på dem med äcklad blick. Robin stirrade irriterat på läraren. Emil reste sig upp för att sedan hjälpa Robin upp.
Robin tog Emils hand och fick hjälp upp. Det var lite jobbigt att alla behövde stirra. De var ju bara helt vanliga människor.
De gick in på lektionen och satte sig längst bak, även ifall de hade bestämda platser, men de brukade faktiskt få sitta bredvid varandra i alla fall. Bara för att de visste att Emil skulle vara en pina annars. Under bänken så tog Emil ett löst tag om Robins hans. Emils hand var varm mot Robins svala hy. Han hade alltid varit kall av sig.
Robin suckade tyst, de skulle ha engelska, men de skulle bara se på en tråkig film istället för att jobba, eftersom att det snart skulle bli påsklov. Han längtade dit, inga läxor eller sådant.
Deras lärare Marie, som faktiskt var väldigt snäll mot Robin och Emil, som faktiskt tyckte att det var okej att de var ett par. Marie gick fram till den tjocka tv:n för att sätta i gång filmen.
”Som ni redan vet, så är det inte jag som har valt filmen. Så ni får inte klaga på mig. Då får ni klaga på skolverket.” Sa Marie och satte sig ned i snurrstolen.
Robin hade sett filmen. Emil släppte hans hand och klappade istället i sitt knä. Emil vägde lite på stolen och hade benen på bänken. Robin reste sig upp och satte sig försiktigt ned i Emils knä. Han drog bara bak Robin.
”Du väger typ ingenting.” Viskade Emil i Robins öra, det var bara som ett andetag. Robin älskade Emils lugna prat, han blev sällan hetsig i Robins närhet.
Robin var glad, när det var mörkt i klassrummet då såg ingen av de andra eleverna att han till exempel satt i Emils knä, eller något annat.
Marie gick fram och stängde av filmen.
Emil skakade försiktigt om Robins tunna kropp. Robin kvicknade till och kollade sig omkring i det nu ljusa klassrummet. Han bet sig löst i läppen innan han reste sig upp ur Emils knä.
”Nu sticker det i benen.” Sa Emil och skrattade mjukt. Eleverna i klassen riktade blickarna mot dem. Robin fick en stor lust att krypa under bänken för att inte synas.
”Varför sa du inte att dina ben hade somnat?” Frågade Robin och putade med underläppen.
Emil skrattade tyst.
”Du sov ju.” Sa han och log ett svagt leende. Robin älskade Emil leende, det var så äkta. Robin tvingade fram ett leende och satte sig återigen ner bredvid honom.
”Vi syns här om tjugo minuter.” Sa Marie med ett brett leende. Robin och Emil såg på när eleverna näst intill rusade ut ur klassrummet för att hinna först till caféet.
De lämnade klassrummet under tystnad. När de var utanför klassrummet så stannade de kvar på övervåningen. Emil drog Robin tätt intill sig och helt plötsligt kände Robin varma tårar mot axeln. Emil grät. Robin hade faktiskt aldrig sett Emil gråta.
Han strök honom över ryggen och kände hur Emil hulkade och snyftade.
”Har det hänt något?” Frågade Robin som en viskning, han ville att Emil skulle må bra. Han kände bara Emils varma tårar på sin axel. Hur länge hade han hållit det inne egentligen. För det verkade som om han inte kunde sluta. Som om han hade föreberett sig väldigt länge för att säga någonting.
Emil skakade på huvudet. Men han visste att det hade hänt honom något, eller någon nära hade kanske råkat illa ut.
Robin fortsatte stryka honom över ryggen, han visste inte vad han skulle göra.
Han snyftade till.
”Robin, jag vet inte hur jag ska säga det här.” Sa Emil och släppte honom och backade några steg. ”Jag vet inte hur jag ska forma orden.” Sa han och såg på honom med sina bruna ögon.
Robin svalde hårt. Vad ville han säga? Det första som kom upp i hans huvud var att han hade testat droger eller någonting i den stilen.
”Fortsätt.” Tvingade Robin fram, han ville få veta det nu. Men egentligen så ville han inte veta, det sa i alla fall hans undermedvetna.
”Du vet att jag inte har svarat i telefonen vissa tillfällen. Du vet att jag har sagt att jag har haft dåligt batteri.” Emil svalde.
Robin förstod nästan vad han skulle säga och svalde tårarna, han ville inte att det skulle vara sant.
”Jag har ju sagt att Alex bara var en vän till mig. Vi har varit mer än vänner under ungefär två månader.” Sa Emil och torkade bort tårarna.
”Så du vet redan vad jag kommer säga och det är tyvärr så att jag väljer bort dig. För ifall jag nu älskade dig mer, då skulle jag inte ha blivit kär i Alex.” Sa han och Robin såg att han var nära bristningsgränsen.
Robin stod där som helt paralyserad. Han försökte få ihop en mening, men han kunde inte hitta rätt ord, han kunde inte forma ett enkelt ord. Han försökte få fram ett ord. Men han kunde inte forma orden.
”Säg någonting.” Sa Emil och bet sig i läppen. Robin ville säga att han var okej, att det var bra att han hade sagt det istället för att hålla tyst om det. ”Är du okej?” Frågade Emil och höjde ena ögonbrynet. Robin fick lust att slå till honom. Han var fan inte okej.
”Vad bra att du sa det och ja det är okej.” Slank ur hans mun. Robin hade inte ens tänkt säga någonting, det hade bara kommit som en reflex. Som ett reserv batteri.
Emil nickade och la en lös hand på hans axel innan han lät den trilla ner ifrån axeln. Han gick nedför trappan.
Robin stod kvar där och stirrade ned i golvet. Vad fan skulle han göra? Hans livsglädje hade försvunnit. Det ända som gjorde honom levande hade lämnat honom. Han ville inte vara utan honom.
Han nöp sig hårt i armen, ville att det skulle vara en hemsk mardröm. Som han inte kunde vakna upp ur. Han hoppades att han låg i koma eller någonting. Bara för att veta att Emil skulle ringa och säga, jag älskar dig.
Robin slutade inte stirra ned i golvet, försökte få det som just hade hänt till en dröm. Ville inte att den skulle vara verklig.
Han ville skrika rakt ut. Fattar du inte att jag älskar dig Emil? Han ville skriva det rakt ut. Fattar du inte att jag behöver dig för att överleva?
Robin kände hur tårarna kom. Han ville få ned dem, men det gick inte. Allting bara brast, han kände de varma salta tårarna rinna ned för kinderna. Han fick tårar i munnen. Han ville kräkas. Mådde så himla dåligt.
Några ord kan få en att vilja dö. Han gick som en zombie nedför trappan. Han fick en knuff i sidan och flög näst intill in i trappräcket. Han tog sig för revbenen. Det bultade. Han blinkade bort tårarna, men det kom bara fler.
Robin stod framför spegeln på en liten toalett i skolan. Han ville inte. Hans ögon var rödgråtna och svullna. Rakbladet låg i hans ficka, det var så frestande. Han tog upp rakbladet ur fickan. Han vägde det lite i handen och suckade. Han drog upp tröjärmen. Tvekade inte en sekund. Han kände det svala rakbladet mot huden och drog ett djupt snitt. Det pulserade ut blod ur såret. Han såg på när blodet rann ner i handfatet. Utanför så hörde han hårda slag mot dörren.
”Kom ut nu jävla emo.” Skrattade dem utanför dörren. Robin hörde att de sparkade på dörren. Han ville inte. Kunde inte allt ta slut.
Han ville att allting skulle stanna av. Kanske för ett dygn sedan, då allt hade varit helt perfekt.
Självklart inte.
Robin svalde hårt, spyan var högt i halsen på honom. Han skulle inte klara av länge till det visste han. Det hade varit en påfrestning att klara tre år.
Robin svalde igen, han ville få ut allting, han ville skrika. Jag mår bra. Bry er inte om mig. Han suckade tungt. Han ville att det skulle ta slut.
Robin tog tag i handfatet, allting snurrade. Jävla Emil. Hur kunde han göra så? Han tryckte rakbladet återigen mot armen och drog ett djupt snitt. Blodet rann ned i handfatet. Han spolade vatten och blodet blev utdraget i långa trådar.
Han ville bara skära av pulsådern och se på sitt blod.
Robin började känna sig snurrig och dåsig i huvudet. Han blinkade ett antal gånger för att få tillbaka synen. Allting var suddigt. Det svartnade. Han föll ihop på golvet.
Robin öppnade ögonen och såg upp i ett vitt tak. Det var någon som strök honom över kinden. Han bet sig i läppen, det var någon som höll på med hans arm.
”Robin, varför?” Snyftade hans mamma och strök hans hår ur ansiktet på honom. Robin svalde hårt. Han ville inte prata. ”De tror att det är din pappa.” Sa hon snyftande och torkade bort tårarna med handryggen. Han blundade. Han var på akuten mitt i staden. Armen bultade, han förstod att de hade rengjort såret och sytt ihop det.
”Det är inte han.” Sa Robin tyst, det var mer som en flämtning. Han ville inte prata om det, det var hans ensak. Robin satte sig upp i sjukhussängen och såg ned på sin tejpade arm.
”Det är bara för att hjälpa såret att hålla ihop.” Sa en läkare med ett leende. Läkaren hade två perfekta tandrader, som antagligen var bleka, eftersom att tänderna nästan var lika vita som väggarna.
”Jag vet.” Sa Robin och suckade tungt. Han förstod att han skulle behöva gå hos e kurator nu och han förstod att de skulle slänga hans rakblad och gömma alla knivarna.
På bilfärden hem så var det knäpptyst i bilen, man hörde bara lite musik ifrån radion som var på låg volym. Robin ville försvinna, bara gömma sig under täcket. De körde upp på uppfarten som var grusad.
”Vi måste prata om det här, ikväll.” Sa hans mamma när hon klev ut ur bilen. Han knäppte av sig bältet och klev ur bilen. Hur fan kunde det bli såhär?
Så fort han kom in i huset så gick han upp på övervåningen. Han tog fram ett block som han länge hade haft under sängen. Den var dammig. Han blåste bort dammet och öppnade den. Det första han såg på sidan var en kille i sextonårs åldern som hängde med en snara runt halsen. Nedanför honom så stod det en stol. Lite framför killen så stod det, You can do everything, just if you want to. Det stod med skrivstil. Han hade alltid gillat att rita och skriva en liten text till.
Han visste att han skulle få sjukt mycket problem nu, eller ja, mer än förut. Nu visste hans föräldrar om hans depression och att han skadade sig själv.
Robin visste verkligen inte vad han skulle göra. Skulle han bara strunta i allting, låtsas som om ingenting hade hänt. Men han visste att han skulle stanna hemma imorgon. Han ville inte se Emil och han behövde prata med sina föräldrar. Det visste han också.
”Robin, du får komma ner nu.” Ropade Anette, han hörde att hon var i trappan. Hade tiden gått så snabbt? Han reste sig upp ur sängen och öppnade dörren. Han hörde att Anette gick och satte sig vid bordet i köket. Han gick efter och satte sig mittemot henne. Varför hade han svimmat i skolan för? Vem var det som hade märkt att han var borta?
Thomas, Anette och Robin satt vid bordet, ingen visste var de skulle börja.
”Robin, jag måste bara fråga dig en sak. Varför?” Frågade hans mamma. Robin såg hur svag hon egentligen var. För några månader sedan så hade hennes mormor gått bort. Robin som bara hade träffat henne en gång, brydde sig inte så mycket.
Robin ryckte på axlarna, som ett svar.
”Det där är inget svar.” Sa hans pappa lite smått irriterad. ”Varför pratar du inte med oss längre?” Frågade Thomas. Han såg så svag ut, han som alltid hade sett stark ut.
”Robin, vi vill bara hjälpa dig. Ifall inte vi kan hjälpa dig, då får du gå till en kurator. Vi tar det här först.” Sa Anette och tog en näsduk för att torka bort tårarna.
Robin satt tyst och tittade ned i bordet, det var hans problem, inte deras jäkla problem.
”Är du mobbad?” Frågade Thomas och såg på honom med en orolig blick. Han fortsatte att kolla ner i bordet, som om han hade hittat något väldigt intressant.
”Är det någonting om läggning?” Frågade Anette och strök honom försiktigt över huvudet. Han ville skrika åt det. Ni har ingenting med det hr att göra. Det är mitt liv. Han ville skrika ut det.
”Ja.” Slank det ur hans mun. Robin ångrade sig snabbt, han borde inte ha sagt någonting.
”Så du och Emil var inte bara vänner?” Frågade hans pappa med ett höjt ögonbryn. Robin svalde hårt och nickade stelt. Så, nu var det avklarat, tänkte han irriterat.
”Fy fan vad vidrigt.” Sa Thomas och skakade på huvudet innan han reste sig upp ifrån bordet och lämnade matrummet. Robin hörde att han drog på sig skorna, för att sedan lämna huset med en smäll. Robin svalde hårt, det gjorde ont i honom. Hans egen pappa tyckte att han var vidrig.
”Han kommer smälta det.” Sa Anette. Robin trodde inte på det.
Robin låg i sängen och tittade upp i taket. Han hade berättat allting och när det började. Han berättade att när han gick i fyran så blev han kallad tjock och ful, att han borde gå och dö. Att han hade varit tillsammans med Emil i fyra månader och han gjorde slut för bara några timmar sedan. Att han hade skadat sig själv i flera långa år. Bara för att han mådde dåligt.
Robin vred och vände sig i sängen. Precis när tröttheten höll på att övermanna honom så hörde han att han fick ett sms. Vafan.
Han drog till sig mobilen och öppnade meddelandet som var ifrån ett nummer han inte kände igen. Det var en väldigt lång text.
Det var jag som kom på vart du var och jag är ledsen att det blev såhär. Jag känner en stor skuld. Jag borde inte ha gjort som jag gjorde. Det är mitt fel att dina föräldrar vet att du har skadat dig själv. Jag pratade med skolsystern först och det var hon som fick låsa upp rätt toalett. För jag såg när du gick in där. Jag är så ledsen för det här, du förstår inte hur mycket jag ångrar mig. Jag valde bort fel person. Jag älskar dig fortfarande Robin. Det är bara det, du förtjänar någon bättre än mig.
Förlåt mig. Jag har varit en idiot och jag vet snart inte vad jag ska skriva. Jag ser inte knapparna. Men i alla fall så ber jag om ursäkt. Inte för att jag tror att du godtar den. Men förlåt för att jag har förstört ditt liv. Tårar från Emil.
Robin visste inte vad han skulle svara, han såg knappt bokstäverna på sin mobil. Hans ögon var alldeles tårfyllda och han ville bara gå och gömma sig någonstans. Han tog bort locket på mobilen och tog ur batteriet. Han satte på locket igen och hade batteriet på nattduksbordet.
Han blundade, han kunde inte somna. Han tänkte på Emil, under deras förhållande så hade han varit med Alex och, de hade både kysst Emils mjuka läppar och känt hans varma armar.
Robin vaknade av att solen sken igenom persiennerna. Han suckade och drog kudden över huvudet. Han önskade att allting hade varit en mardröm men allting var så himla klart att det knappt gick att forma om allting. Det gick verkligen inte, hur mycket han än ville att det skulle vara en sjuk mardröm. Han tog sin mobil och stoppade i batteriet. Men han struntade i att sätta på den. För han orkade verkligen inte. Han ville att allting skulle vara som vanligt. Han ville träffa Emil och kyssa honom. Få blickarna på sig och bli irriterad för att de inte respekterade det. Han ville att allting skulle vara som vanligt. Han ville komma tillbaka. Åka bakåt i tiden, bara för att få vara med Emil.
Han ville vara med Emil, inte någon annan. Bara vara i Emils varma famn.
Robin tog bort kudden ifrån ansiktet. Han kollade på klockan, den var bara fyra. Han gav ifrån sig en djup suck och reste sig upp ur sängen. Han tog ner alla grejer ifrån fönsterbrädet innan han satt sig där och tittade ut igenom fönstret. Det var redan bilar som åkte på gatan. Han bet sig i läppen, Thomas hade inte kommit hem igår.
Robin reste sig upp ur sängen och drog på sig sina byxor och ställde sig framför kroppsspegeln som han hade på sitt rum. Han såg på sig själv. Han var spinkig och man såg tydligt benen på honom, halsgropen var tydlig, man kunde nästan se vart ända ben på honom. Robin svalde. Stygnen på vänsterarmen såg makabra ut.
Han önskade att allting var som vanligt, att han aldrig hade träffat Emil. Att han skulle sitta tillsammans med sin pappa och meta. Ha sin pappa som förebild. Han bet sig hårt i kinden. Han kände det.
Robin önskade att han kunde dö, bara för att kunna börja om från början, med samma föräldrar och låtsas att han var hetero.
Han blundade och öppnade ögonen igen, allt var fortfarande så som det hade varit innan. Han böjde sig ned och tog upp en t-shirt ifrån golvet, han drog den på sig. Den hängde slappt över hans tunna axlar. Han såg nästan anorektiskt smal ut i ljuset. Robin kände sig ful och äcklig. Han kläder satt inte ens bra.
Robin ville att Maya skulle vara där, det var hans katt och skulle alltid vara det. Som om katten hade läst hans tankar så knuffade katten på dörren och kom in på rummet. Maya var en vit katt med en brun svanstipp och en fläck på magen. Hon hade olikfärgade ögon, det ena var grönt och det andra var blått. Robin satte sig ned på golvet. Maya kom och strök huvudet mot hans knä. Han log lite grann och bar upp henne i sin famn för att finna tröst. Hon hade alltid gjort honom glad. Men han visste att hon snart skulle gå bort, eftersom att hon var fjorton år. Han kunde inte förstå att katten var så gammal. Det gjorde ont i honom att veta det. Men han hoppades verkligen att katten skulle leva tre år till, för då skulle han själv bli arton.
Robin strök katten försiktigt över huvudet och ned till svansroten. Han kände att katten kurrade.
Han visste fortfarande inte vad han skulle göra, han kände sig helt tom. Allting var borta. Emil. Pappa. Snart Maya.
Han hade förstört allting, sin familj. Han ville åka till sin moster, där han brukade vara under somrarna när han var yngre. Han ville tillbaka dit. Robin hade inte träffat henne på tre år nu.
Robin började tänka tillbaka, då han gick i fyran. Det var då han just hade bytt skola. Han fick inte vara med de andra, för de tyckte han var tjock, ful och äcklig. På rasterna så blev han slagen. Eftersom att han alltid hade varit en tyst typ så sa han ingenting, rädd för att folk skulle slå ned honom och bara lämna honom där.
Vilket aldrig hände. På idrottslektionerna så vågade han inte ens byta om tillsammans med de andra, rädd för att bli slagen. När han just hade börjat fyran på den nya skolan så blev han piskad med handdukar, för att de tyckte att det var roligt. De tyckte att han var svag. Att han grät hela tiden.
Robin blinkade bort synen som spelades framför hans ögon. Hur fan hade han blivit såhär?
Robin tänkte på när han gick i sexan, då han precis hade börjat byta om med de andra igen och blivit slagen med ett läderskärp. Han hade ärr efter det, eftersom att det hade börjat blöda. Han hade lovat sig själv att inte säga någonting, eftersom att han hade blivit hotad.
Robin kom tillbaka till nuet och suckade tungt. Han ville bara försvanna. Ta en paus. Som i ett spel. Han ville verkligen inte vara där, framför spegeln och kritisera sig själv. Han hatade sin kropp, sitt ansikte. Allt. Emil hade gjort så att han kände sig vacker. Så att han inte hade gjort någonting på fyra månader. Han hade gjort honom lycklig.
Plötsligt så smälldes dörren till hans rum upp och han såg Anette stå där och se på honom. Hon gick fram och kramade om Robins späda kropp. Robin märkte att hon grät och att han själv också grät. De stod och grät där tillsammans.
”Pappa ringde igår kväll när du hade somnat.” Snyftade hon och strök honom över håret. Robin kände sig så liten i hennes trygga famn som gjorde honom varm.
”Han sa att han skulle komma hem ikväll, att han var hos sin bror så länge.” Sa Anette och hennes röst lät inte lika sprucken. ”Thomas sa också att han skulle låta det vara. Men det verkar inte gå så bra för honom just nu.” Sa hon och suckade tyst. Hon släppte Robin och smekte honom över kinden.
”Förstår du inte att vi älskar dig? Ronja älskar dig också.” Sa Anette.
”Robin, jag måste egentligen sticka…” Mumlade Emil emot Robins snustorra hår. Robin visste att Emil skulle gått för ett bra tag sedan. Men han ville verkligen inte bli lämnad ensam med sin familj och sin jobbiga lillasyster. Som också var en i familjen vilket han egentligen inte ville. Eftersom att hon var en pina.
”Jag vet.” Sa han tyst och när han hörde hur sin familj klev in igenom ytterdörren nere i hallen så försvann hans goda humör. Var de tvungna att komma hem nu när Emil och han själv inte ens hade någonting på sig på överkroppen?
Robin skrattade till lite nervöst och drog sig undan för att dra på sig sin t-shirt och en muntjacka som egentligen var Emils. Men som han hade fått låna för en vecka sedan och inte orkat ge tillbaks den. Robin tittade sedan på Emils mage innan han drog på sig tröjan. Robin log för sig själv och bet sig sedan i läppen. Hur kunde man vara så vacker? Med det röda lite små vågiga håret som formade sig runt ansiktet och luggen som hängde över det piercade ögonbrynet och ett av de bruna ögonen. Han var vacker.
”Du hänger väl med ner?” Frågade Emil och tittade på honom med sina bruna ögon, som var som mörkchoklad som hade stått lite för länge i solen. Då kände han hur han rodnade och vände bort sina grönblåa ögon. Robin följde Emil nerför trappan och lutade sig sedan mot väggen när han hade gått ner för alla femton trappstegen med Emil i hälarna.
Robin såg på Emil när han drog på sig sina slitna tyg skor och hängde en jacka över armen. Han kände sedan hans läppar mot sina någon sekund. Han hoppades innerligt att sina föräldrar skulle stanna i vardagsrummet som var lite dolt bakom hallen.
”Aja, ses.” Sa Emil och gick ut ur huset. Han vinkade lite överdrivet med handen bakom sig där han gick iväg på grusgången. Robin skrattade till och när han vände sig om så såg han sin elva åriga lillasyster. Fan.
”Robin är gay!” Skrek hon rakt ut och sprang iväg ut i vardagsrummet. Han sprang efter. Han skulle strypa den ungjäveln.
”Men Ronja så säger man inte i det här huset!” Sa hans mamma irriterat och tittade på Ronja med sträng blick.
”Plus jag är inte alls gay!”. Skrek han till Ronja. Robin vände sig irriterat om han skulle ut och röka. Det som löser allt är cigaretter. Han drog på sig ett par skor och tog sin mammas cigarettpaket och hennes tändare. Eftersom att han inte orkade gå upp och hämta sina egna. När han hade kommit utanför dörren så drog han upp en cigarett ur paketet och kastade det sedan på dörren och började gå. Och när han hade kommit till uppfarten så såg han sin katt Maya på en sten vid skogskanten. Han skrattade till, katten såg så fånig ut.
Robin drog ett djupt bloss på cigaretten. Den smakade underbart. Han blåste ut röken igenom näsan och satte sig sedan ner på trottoar kanten, bakom häcken. Eftersom att hans föräldrar hatade att se honom röka. Eftersom att han fortfarande var deras lilla prins. Tyckte dem i alla fall. När glöden var någon centimeter ifrån hans fingrar så fimpade han den genom att dra glöden mot asfalten. Han lade händerna under hakan och sg på hur tröjärmen gled ner till armvecket så att man såg lite ärr som var utspridda över armen. Han visste att Emil hatade ärren. Robin blev varm inombords när han tänkte på sin Emil.
Robin hade aldrig någonsin i hela sitt liv älskat Emil lika mycket som han hade älskat någon annan. Vissa säger att man aldrig kan älska någon mer på samma sätt efter första förälskelsen. Men det kan man. Min första förälskelse, alltså så här äkta. Den inträffade i sexan då jag träffade David, en ny kille som just hade börjat i vår klass.
Men jag fick helt enkelt glömma honom eftersom att det visade sig att han var straight, det var rätt jobbigt för honom att ta det, för han själv hade ju varit osäker på sin läggning innan. Men sedan så hade han bara varit tvungen att acceptera det eftersom att annars skulle han antagligen få problem senare. Robin hade faktiskt aldrig kysst en tjej. På rasterna när han var yngre så gick han mest för sig själv och sparkade på en sten eller något. Han hade alltid för stora kläder som dolde hans smala kropp. Han hade alltid varit smal, han hade aldrig kunnat hjälpa det, han var smalt byggd helt enkelt.
När han var mindre blev han också mobbad över sin klädstil, absolut i högstadiet då han hade på sig svartvita handskar som räckte upp till mitten av överarmen, sedan så hade han på sig tajta byxor och en t-shirt med ett tryck på och kanske en mössa. Det var vad han hade på sig. Han målade sig också svart runt ögonen vilket fick folk att kalla honom emo och bög. Han mådde väldigt dåligt av det och därför började han skada sig själv. Först bara med en glasbit som sedan utvecklades till knivar och rakblad.
Robin har heller aldrig tyckte om sitt utseende därför dolde han sin kropp när han var yngre för att inte visa den för någon, för att han mådde dåligt av att se sig själv i spegeln och sådana grejer.
Robin blundade hårt, han hade börjat tänka tillbaka för mycket. Det var jobbigt för honom. Han saknade att vara liten, men det ända han tyckte var jobbigt då var alla telefonsamtalen som han fick hem varje dag efter skolan, eftersom att han oftast inte var med på slöjden eller hemkunskapen som de hade i femman och att de tyckte så synd om honom och att han verkade vara ensam.
Robin kände sedan hur sina egna ögon tårades och han blundade en kort stund, det gjorde ont i honom sedan så kände han hur en varm tår rann ner över hans ena kind och rann ner över hans läpp. Han snörvlade och fick tåren i munnen. Den smakade salt och han fortsatte att snörvla. Han torkade bort tårarna igen och lade händerna över ögonen. Ryck upp dig. Han bet sig löst i läppen han ville bara gråta och krama om Emil som inte var där.
Robin torkade ilsket bort tårarna och rätade på sig för att sedan vända sig om för att gå in, annars skulle väl hans mamma och pappa gå ut och hämta honom. Han gick in i huset och log när han såg sin mamma dra på sig ett par skor.
”Vad bra att du kom in, jag skulle just gå ut och hämta dig.” Sa hans mamma med ett leende och drog av sig skorna för att sedan gå in i köket, ”Vi tänkte just sätta oss och äta.” Sa hon och nickade mot maten som stod fram dukad på bordet.
”Aha, men då var det ju bra att jag kom in.” Sa han och skrattade till för att sedan gå och sätta sig vid matbordet. Det var potatis, med lax och hollandaisesås. Han lade på två potatisar en bra bit lax och hällde på lite sås bredvid.
”Är det ben i fisken?” Frågade han och petade på fisken för att sedan börja mosa potatisen med gaffeln.
”Det stod benfri på förpackningen. Men man vet aldrig säkert.” Sa hans mamma och lade upp potatis och fisk på sin egen tallrik.
Robin nickade och tittade efter ben i fisken, han ville vara säker, han hatade ben. Han hatade verkligen ben. Men han hatade även fiskbullar, det var en av de värsta rätterna han visste. Han åt upp det han hade tagit till sig och sträckte på sig så att hans rygg knäppte till.
”Du borde klippa dig och sluta gå med håret framför ögat.” Sa hans pappa och tog en tugga, hans pappa var oftast väldigt otrevlig mot honom, väldigt ofta faktiskt. Bara för att han själv hade en speciell stil. Robin bet sig i läppen.
”Jag behöver ingenting.” Sa Robin kaxigt tillbaka och tittade ner i tallriken, han vågade inte titta på sin pappa eftersom att han visste att han skulle få blicken av honom.
”Så du kanske inte ska få mat här eller en säng. Du kanske inte ens ska få ta med dig kompisar hit?” Sa hans pappa frågande och höjde på ena ögonbrynet.
”Nu räcker det Thomas.” Sa hans mamma och stirrade strängt på honom med sina blåa ögon.
”Tack för maten.” Sa Robin och reste sig uppifrån bordet för att sedan gå upp på sitt rum. Hans pappa hade gjort honom på ännu sämre humör än han hade varit på innan. Robin gick uppför trappan och svängde in på sitt rum. Han borde städa det, det låg kläder utspritt över hela golvet Han kliade sig i nacken.
Robin suckade tungt. Det låg en bok på nattduksbordet, det var en bok ifrån millenium-serien, han hade inte läst en ända bok där ifrån, han hade den bara där eftersom att han hade sitt rakblad där i. Bara för att ingen skulle misstänka något. Det roliga var ju att hans föräldrar inte visste någonting om honom. De visste inte att han var gay. De visste inte att han skadade sig själv när han mådde som sämst.
Robin strök håret ur ansiktet. När han var med Emil så brukade han faktiskt sätta upp håret i en tofs mitt på huvudet och säga att han var en enhörning.
Egentligen så ville han säga till sina föräldrar att han var gay och hade en pojkvän, men han visste att Thomas, var emot det. Det skulle vara kille och tjej enligt honom, inte kille och kille eller tjej och tjej.
Robin hörde sedan hur han fick ett sms. Han drog till sig mobilen och öppnade meddelandet.
Gör ingenting medan jag är borta och glöm inte att jag älskar dig. Grovhångel från Emil.
Han kunde inte låta bli att skratta. Han hade så skön humor. Fast egentligen så hade faktiskt Emil en ganska pervers humor.
Robin log medan han svarade på meddelandet. Jag ska försöka, du vet att jag inte kan lova något sådant. Det slutar bara med att jag blir arg på mig själv när jag bryter det. Kyssar från den som älskar dig.
Robin blev alltid glad när han fick sms ifrån Emil, det gjorde honom alldeles varm och fick honom att le. Men det som gjorde honom olycklig var Thomas och skolan. I skolan så var han väldigt långt ner på ranklistan. Emil var faktiskt ganska högt upp.
En sak som Robin störde sig på väldigt mycket var att lärarna ofta sket i honom, för att hjälpa andra istället för honom. Som att han betydde mindre. Vissa av lärarna hade utsett Emil till deras syndabock och ifall det var någon som hade glömt att ta med sig ett papper ifrån lektionen, då var det alltid Emils fel.
Robin vaknade av att han kände en sval hand mot sin kind. Han ryckte till och tog tag i handen, det var hans mamma som stod där.
”Det är dags att gå upp. Du har skola ju.” Sa Anette som hans mamma hette. Hon strök Robins hår ur ansiktet på honom. ”Jag tänkte bara säga att frukosten är framdukad och det är bara att gå och ta vad du vill ha.” Sa hon och log ett svagt leende. Hon var alltid så morgonpigg.
”Jag ska gå upp.” Mumlade han med halva munnen mot kudden. Han ville egentligen inte gå upp. Han hade ont i huvudet och han ville vara med Emil. Han ville ha Emils armar om sig, eller ligga och mysa. Kanske kolla på en dålig humorfilm. Då man skrattar åt dem för att de är så dåliga.
”Vad bra.” Sa Anette och lämnade rummet. Robin satte sig upp i sängen och gnuggade ögonen. Han var ovanligt trött, han brukade faktiskt vara ganska morgonpigg. Men den dagen så var han väldigt trött.
Robin tog upp sin mobil, för att kolla ifall han hade fått något meddelande. Vilket han hade. Han hade fått tolv meddelanden ifrån bara Emil. Det stod näst intill Robin i alla meddelandena.
Han öppnade ett meddelande där det stod: ROBIN?!?!?!
Jag har inte gjort någonting. Jag somnade bara. Jag lovar dig att jag inte har gjort någonting lilla gubben. Svarade han och skickade iväg meddelandet. Robin visste att Emil oroade sig väldigt mycket, eftersom att Emil visste vad Robin hade gått igenom.
Robin reste sig trött upp ur sängen och tittade ned på sin ärrade vänsterarm där ärren sträckte sig ända upp till axeln. Ibland trodde han faktiskt att Anette var störd, hur kunde hon inte misstänka någonting. Hon har en son som inte badar bland folk, han vägrar att gå i t-shirt?
Han drog på sig ett par svarta mjukisbyxor som han drog hårt kring midjan för att de skulle sitta kvar uppe på de smala höfterna. Han drog på sig en tröja som det stod So Happy på över hela tröjan. Robin skrattade till, den satt egentligen på helt fel person.
Robin drog på sig sina slitna skor, han tog sitt cigarettpaket och en tändare. Han hängde en ryggsäck över axeln.
”Hejdå.” Ropade han in i huset innan han smällde igen dörren efter sig, han var glad över att han inte bodde långt ifrån skolan. Men han hade också fått ägg kastade på huset en gång.
Robin kände den svaga vinden i håret. Han blickade upp mot himlen, den var klarblå och det fanns några moln som såg ut som utdragna bomullstussar.
Robin såg tegelbyggnaden bakom kröken. Det gjorde honom illamående, att bara se byggnaden. Han undrade faktiskt hur många som hade begått självmord, av de som hade gått i den skolan. Där alla lärarna är idioter och verkar knappt kunna stava. Undra hur många som hade blivit hemlösa.
Robin suckade tungt när han öppnade dörren till skolan, han fick knuffar i sidorna och han kunde inte stå emot heller på grund av sin vikt. Han vägde ju knappt ingenting i jämförelse.
Han kom tillslut fram till sitt skåp, han hade underskåp. Han böjde sig ned och la in sin väska i skåpet. På insidan av skåpdörren så fanns det en bild på honom och Emil. Det var en bild då han själv satt på Emils axlar. Det var på den tiden de bara var vänner och han själv hade varit blond. Det ryckte lite i hans mungipa. På bilden hade Emil inte rött hår ut det var mörkbrunt, med lite ljusare slingor i. Hans egna hår hade varit blont och lite smålockigt i topparna. På bilden så hade han armarna helt utsträckta så att man såg de öppna såren. Men hans ansikte sa något helt annat än armarna. Han var väldigt lycklig på den bilden.
Robin kände sedan en hand på sin axel och ryckte till, men när han vred på huvudet så såg han att det bara var Emil.
”Men Robin, har du fortfarande kvar den där bilden?” Frågade Emil med ett höjt ögonbryn. Robin visste att Emil inte alls gillade bilden, eftersom att den fick honom att se så liten ut.
”Ja, du är så söt på den bilden… Okej, du är söt på alla bilder, men du ser så naturlig ut på den här bilden.” Sa Robin och såg på honom med ett brett leende.
”Haha…” Sa Emil sarkastiskt och såg på honom med sina bruna ögon. ”Men strunt samma, det är inte så viktigt. Föresten så lät du väldigt tjejig nyss. Jag tror att du är tjejen i vårt förhållande.” Sa han och skrattade lite grann.
”Självklart.” Sa Robin med ett falskt leende. Han visste att Emil inte trodde på hans leenden nu för tiden, eftersom att han visste vad Robin hade varit med om när han var yngre.
”Ska vi gå upp?” Frågade han och såg på Robin. Emils ögon såg alltid så närvarande och levande ut.
Robin nickade och de gick uppför trappan.
De satte sig ned vid väggen och Emil lutade huvudet lite löst mot Robins axel. Robin kände blickarna på sig. Även ifall han tyckte att de borde ha vant sig, de hade ju varit tillsammans i nästan fyra månader. Emil kysste honom lite löst på halsen. Robin log och strök Emil över hjässan. Han älskade honom så mycket.
En lärare kom ut ur lärarrummet och kollade på dem med äcklad blick. Robin stirrade irriterat på läraren. Emil reste sig upp för att sedan hjälpa Robin upp.
Robin tog Emils hand och fick hjälp upp. Det var lite jobbigt att alla behövde stirra. De var ju bara helt vanliga människor.
De gick in på lektionen och satte sig längst bak, även ifall de hade bestämda platser, men de brukade faktiskt få sitta bredvid varandra i alla fall. Bara för att de visste att Emil skulle vara en pina annars. Under bänken så tog Emil ett löst tag om Robins hans. Emils hand var varm mot Robins svala hy. Han hade alltid varit kall av sig.
Robin suckade tyst, de skulle ha engelska, men de skulle bara se på en tråkig film istället för att jobba, eftersom att det snart skulle bli påsklov. Han längtade dit, inga läxor eller sådant.
Deras lärare Marie, som faktiskt var väldigt snäll mot Robin och Emil, som faktiskt tyckte att det var okej att de var ett par. Marie gick fram till den tjocka tv:n för att sätta i gång filmen.
”Som ni redan vet, så är det inte jag som har valt filmen. Så ni får inte klaga på mig. Då får ni klaga på skolverket.” Sa Marie och satte sig ned i snurrstolen.
Robin hade sett filmen. Emil släppte hans hand och klappade istället i sitt knä. Emil vägde lite på stolen och hade benen på bänken. Robin reste sig upp och satte sig försiktigt ned i Emils knä. Han drog bara bak Robin.
”Du väger typ ingenting.” Viskade Emil i Robins öra, det var bara som ett andetag. Robin älskade Emils lugna prat, han blev sällan hetsig i Robins närhet.
Robin var glad, när det var mörkt i klassrummet då såg ingen av de andra eleverna att han till exempel satt i Emils knä, eller något annat.
Marie gick fram och stängde av filmen.
Emil skakade försiktigt om Robins tunna kropp. Robin kvicknade till och kollade sig omkring i det nu ljusa klassrummet. Han bet sig löst i läppen innan han reste sig upp ur Emils knä.
”Nu sticker det i benen.” Sa Emil och skrattade mjukt. Eleverna i klassen riktade blickarna mot dem. Robin fick en stor lust att krypa under bänken för att inte synas.
”Varför sa du inte att dina ben hade somnat?” Frågade Robin och putade med underläppen.
Emil skrattade tyst.
”Du sov ju.” Sa han och log ett svagt leende. Robin älskade Emil leende, det var så äkta. Robin tvingade fram ett leende och satte sig återigen ner bredvid honom.
”Vi syns här om tjugo minuter.” Sa Marie med ett brett leende. Robin och Emil såg på när eleverna näst intill rusade ut ur klassrummet för att hinna först till caféet.
De lämnade klassrummet under tystnad. När de var utanför klassrummet så stannade de kvar på övervåningen. Emil drog Robin tätt intill sig och helt plötsligt kände Robin varma tårar mot axeln. Emil grät. Robin hade faktiskt aldrig sett Emil gråta.
Han strök honom över ryggen och kände hur Emil hulkade och snyftade.
”Har det hänt något?” Frågade Robin som en viskning, han ville att Emil skulle må bra. Han kände bara Emils varma tårar på sin axel. Hur länge hade han hållit det inne egentligen. För det verkade som om han inte kunde sluta. Som om han hade föreberett sig väldigt länge för att säga någonting.
Emil skakade på huvudet. Men han visste att det hade hänt honom något, eller någon nära hade kanske råkat illa ut.
Robin fortsatte stryka honom över ryggen, han visste inte vad han skulle göra.
Han snyftade till.
”Robin, jag vet inte hur jag ska säga det här.” Sa Emil och släppte honom och backade några steg. ”Jag vet inte hur jag ska forma orden.” Sa han och såg på honom med sina bruna ögon.
Robin svalde hårt. Vad ville han säga? Det första som kom upp i hans huvud var att han hade testat droger eller någonting i den stilen.
”Fortsätt.” Tvingade Robin fram, han ville få veta det nu. Men egentligen så ville han inte veta, det sa i alla fall hans undermedvetna.
”Du vet att jag inte har svarat i telefonen vissa tillfällen. Du vet att jag har sagt att jag har haft dåligt batteri.” Emil svalde.
Robin förstod nästan vad han skulle säga och svalde tårarna, han ville inte att det skulle vara sant.
”Jag har ju sagt att Alex bara var en vän till mig. Vi har varit mer än vänner under ungefär två månader.” Sa Emil och torkade bort tårarna.
”Så du vet redan vad jag kommer säga och det är tyvärr så att jag väljer bort dig. För ifall jag nu älskade dig mer, då skulle jag inte ha blivit kär i Alex.” Sa han och Robin såg att han var nära bristningsgränsen.
Robin stod där som helt paralyserad. Han försökte få ihop en mening, men han kunde inte hitta rätt ord, han kunde inte forma ett enkelt ord. Han försökte få fram ett ord. Men han kunde inte forma orden.
”Säg någonting.” Sa Emil och bet sig i läppen. Robin ville säga att han var okej, att det var bra att han hade sagt det istället för att hålla tyst om det. ”Är du okej?” Frågade Emil och höjde ena ögonbrynet. Robin fick lust att slå till honom. Han var fan inte okej.
”Vad bra att du sa det och ja det är okej.” Slank ur hans mun. Robin hade inte ens tänkt säga någonting, det hade bara kommit som en reflex. Som ett reserv batteri.
Emil nickade och la en lös hand på hans axel innan han lät den trilla ner ifrån axeln. Han gick nedför trappan.
Robin stod kvar där och stirrade ned i golvet. Vad fan skulle han göra? Hans livsglädje hade försvunnit. Det ända som gjorde honom levande hade lämnat honom. Han ville inte vara utan honom.
Han nöp sig hårt i armen, ville att det skulle vara en hemsk mardröm. Som han inte kunde vakna upp ur. Han hoppades att han låg i koma eller någonting. Bara för att veta att Emil skulle ringa och säga, jag älskar dig.
Robin slutade inte stirra ned i golvet, försökte få det som just hade hänt till en dröm. Ville inte att den skulle vara verklig.
Han ville skrika rakt ut. Fattar du inte att jag älskar dig Emil? Han ville skriva det rakt ut. Fattar du inte att jag behöver dig för att överleva?
Robin kände hur tårarna kom. Han ville få ned dem, men det gick inte. Allting bara brast, han kände de varma salta tårarna rinna ned för kinderna. Han fick tårar i munnen. Han ville kräkas. Mådde så himla dåligt.
Några ord kan få en att vilja dö. Han gick som en zombie nedför trappan. Han fick en knuff i sidan och flög näst intill in i trappräcket. Han tog sig för revbenen. Det bultade. Han blinkade bort tårarna, men det kom bara fler.
Robin stod framför spegeln på en liten toalett i skolan. Han ville inte. Hans ögon var rödgråtna och svullna. Rakbladet låg i hans ficka, det var så frestande. Han tog upp rakbladet ur fickan. Han vägde det lite i handen och suckade. Han drog upp tröjärmen. Tvekade inte en sekund. Han kände det svala rakbladet mot huden och drog ett djupt snitt. Det pulserade ut blod ur såret. Han såg på när blodet rann ner i handfatet. Utanför så hörde han hårda slag mot dörren.
”Kom ut nu jävla emo.” Skrattade dem utanför dörren. Robin hörde att de sparkade på dörren. Han ville inte. Kunde inte allt ta slut.
Han ville att allting skulle stanna av. Kanske för ett dygn sedan, då allt hade varit helt perfekt.
Självklart inte.
Robin svalde hårt, spyan var högt i halsen på honom. Han skulle inte klara av länge till det visste han. Det hade varit en påfrestning att klara tre år.
Robin svalde igen, han ville få ut allting, han ville skrika. Jag mår bra. Bry er inte om mig. Han suckade tungt. Han ville att det skulle ta slut.
Robin tog tag i handfatet, allting snurrade. Jävla Emil. Hur kunde han göra så? Han tryckte rakbladet återigen mot armen och drog ett djupt snitt. Blodet rann ned i handfatet. Han spolade vatten och blodet blev utdraget i långa trådar.
Han ville bara skära av pulsådern och se på sitt blod.
Robin började känna sig snurrig och dåsig i huvudet. Han blinkade ett antal gånger för att få tillbaka synen. Allting var suddigt. Det svartnade. Han föll ihop på golvet.
Robin öppnade ögonen och såg upp i ett vitt tak. Det var någon som strök honom över kinden. Han bet sig i läppen, det var någon som höll på med hans arm.
”Robin, varför?” Snyftade hans mamma och strök hans hår ur ansiktet på honom. Robin svalde hårt. Han ville inte prata. ”De tror att det är din pappa.” Sa hon snyftande och torkade bort tårarna med handryggen. Han blundade. Han var på akuten mitt i staden. Armen bultade, han förstod att de hade rengjort såret och sytt ihop det.
”Det är inte han.” Sa Robin tyst, det var mer som en flämtning. Han ville inte prata om det, det var hans ensak. Robin satte sig upp i sjukhussängen och såg ned på sin tejpade arm.
”Det är bara för att hjälpa såret att hålla ihop.” Sa en läkare med ett leende. Läkaren hade två perfekta tandrader, som antagligen var bleka, eftersom att tänderna nästan var lika vita som väggarna.
”Jag vet.” Sa Robin och suckade tungt. Han förstod att han skulle behöva gå hos e kurator nu och han förstod att de skulle slänga hans rakblad och gömma alla knivarna.
På bilfärden hem så var det knäpptyst i bilen, man hörde bara lite musik ifrån radion som var på låg volym. Robin ville försvinna, bara gömma sig under täcket. De körde upp på uppfarten som var grusad.
”Vi måste prata om det här, ikväll.” Sa hans mamma när hon klev ut ur bilen. Han knäppte av sig bältet och klev ur bilen. Hur fan kunde det bli såhär?
Så fort han kom in i huset så gick han upp på övervåningen. Han tog fram ett block som han länge hade haft under sängen. Den var dammig. Han blåste bort dammet och öppnade den. Det första han såg på sidan var en kille i sextonårs åldern som hängde med en snara runt halsen. Nedanför honom så stod det en stol. Lite framför killen så stod det, You can do everything, just if you want to. Det stod med skrivstil. Han hade alltid gillat att rita och skriva en liten text till.
Han visste att han skulle få sjukt mycket problem nu, eller ja, mer än förut. Nu visste hans föräldrar om hans depression och att han skadade sig själv.
Robin visste verkligen inte vad han skulle göra. Skulle han bara strunta i allting, låtsas som om ingenting hade hänt. Men han visste att han skulle stanna hemma imorgon. Han ville inte se Emil och han behövde prata med sina föräldrar. Det visste han också.
”Robin, du får komma ner nu.” Ropade Anette, han hörde att hon var i trappan. Hade tiden gått så snabbt? Han reste sig upp ur sängen och öppnade dörren. Han hörde att Anette gick och satte sig vid bordet i köket. Han gick efter och satte sig mittemot henne. Varför hade han svimmat i skolan för? Vem var det som hade märkt att han var borta?
Thomas, Anette och Robin satt vid bordet, ingen visste var de skulle börja.
”Robin, jag måste bara fråga dig en sak. Varför?” Frågade hans mamma. Robin såg hur svag hon egentligen var. För några månader sedan så hade hennes mormor gått bort. Robin som bara hade träffat henne en gång, brydde sig inte så mycket.
Robin ryckte på axlarna, som ett svar.
”Det där är inget svar.” Sa hans pappa lite smått irriterad. ”Varför pratar du inte med oss längre?” Frågade Thomas. Han såg så svag ut, han som alltid hade sett stark ut.
”Robin, vi vill bara hjälpa dig. Ifall inte vi kan hjälpa dig, då får du gå till en kurator. Vi tar det här först.” Sa Anette och tog en näsduk för att torka bort tårarna.
Robin satt tyst och tittade ned i bordet, det var hans problem, inte deras jäkla problem.
”Är du mobbad?” Frågade Thomas och såg på honom med en orolig blick. Han fortsatte att kolla ner i bordet, som om han hade hittat något väldigt intressant.
”Är det någonting om läggning?” Frågade Anette och strök honom försiktigt över huvudet. Han ville skrika åt det. Ni har ingenting med det hr att göra. Det är mitt liv. Han ville skrika ut det.
”Ja.” Slank det ur hans mun. Robin ångrade sig snabbt, han borde inte ha sagt någonting.
”Så du och Emil var inte bara vänner?” Frågade hans pappa med ett höjt ögonbryn. Robin svalde hårt och nickade stelt. Så, nu var det avklarat, tänkte han irriterat.
”Fy fan vad vidrigt.” Sa Thomas och skakade på huvudet innan han reste sig upp ifrån bordet och lämnade matrummet. Robin hörde att han drog på sig skorna, för att sedan lämna huset med en smäll. Robin svalde hårt, det gjorde ont i honom. Hans egen pappa tyckte att han var vidrig.
”Han kommer smälta det.” Sa Anette. Robin trodde inte på det.
Robin låg i sängen och tittade upp i taket. Han hade berättat allting och när det började. Han berättade att när han gick i fyran så blev han kallad tjock och ful, att han borde gå och dö. Att han hade varit tillsammans med Emil i fyra månader och han gjorde slut för bara några timmar sedan. Att han hade skadat sig själv i flera långa år. Bara för att han mådde dåligt.
Robin vred och vände sig i sängen. Precis när tröttheten höll på att övermanna honom så hörde han att han fick ett sms. Vafan.
Han drog till sig mobilen och öppnade meddelandet som var ifrån ett nummer han inte kände igen. Det var en väldigt lång text.
Det var jag som kom på vart du var och jag är ledsen att det blev såhär. Jag känner en stor skuld. Jag borde inte ha gjort som jag gjorde. Det är mitt fel att dina föräldrar vet att du har skadat dig själv. Jag pratade med skolsystern först och det var hon som fick låsa upp rätt toalett. För jag såg när du gick in där. Jag är så ledsen för det här, du förstår inte hur mycket jag ångrar mig. Jag valde bort fel person. Jag älskar dig fortfarande Robin. Det är bara det, du förtjänar någon bättre än mig.
Förlåt mig. Jag har varit en idiot och jag vet snart inte vad jag ska skriva. Jag ser inte knapparna. Men i alla fall så ber jag om ursäkt. Inte för att jag tror att du godtar den. Men förlåt för att jag har förstört ditt liv. Tårar från Emil.
Robin visste inte vad han skulle svara, han såg knappt bokstäverna på sin mobil. Hans ögon var alldeles tårfyllda och han ville bara gå och gömma sig någonstans. Han tog bort locket på mobilen och tog ur batteriet. Han satte på locket igen och hade batteriet på nattduksbordet.
Han blundade, han kunde inte somna. Han tänkte på Emil, under deras förhållande så hade han varit med Alex och, de hade både kysst Emils mjuka läppar och känt hans varma armar.
Robin vaknade av att solen sken igenom persiennerna. Han suckade och drog kudden över huvudet. Han önskade att allting hade varit en mardröm men allting var så himla klart att det knappt gick att forma om allting. Det gick verkligen inte, hur mycket han än ville att det skulle vara en sjuk mardröm. Han tog sin mobil och stoppade i batteriet. Men han struntade i att sätta på den. För han orkade verkligen inte. Han ville att allting skulle vara som vanligt. Han ville träffa Emil och kyssa honom. Få blickarna på sig och bli irriterad för att de inte respekterade det. Han ville att allting skulle vara som vanligt. Han ville komma tillbaka. Åka bakåt i tiden, bara för att få vara med Emil.
Han ville vara med Emil, inte någon annan. Bara vara i Emils varma famn.
Robin tog bort kudden ifrån ansiktet. Han kollade på klockan, den var bara fyra. Han gav ifrån sig en djup suck och reste sig upp ur sängen. Han tog ner alla grejer ifrån fönsterbrädet innan han satt sig där och tittade ut igenom fönstret. Det var redan bilar som åkte på gatan. Han bet sig i läppen, Thomas hade inte kommit hem igår.
Robin reste sig upp ur sängen och drog på sig sina byxor och ställde sig framför kroppsspegeln som han hade på sitt rum. Han såg på sig själv. Han var spinkig och man såg tydligt benen på honom, halsgropen var tydlig, man kunde nästan se vart ända ben på honom. Robin svalde. Stygnen på vänsterarmen såg makabra ut.
Han önskade att allting var som vanligt, att han aldrig hade träffat Emil. Att han skulle sitta tillsammans med sin pappa och meta. Ha sin pappa som förebild. Han bet sig hårt i kinden. Han kände det.
Robin önskade att han kunde dö, bara för att kunna börja om från början, med samma föräldrar och låtsas att han var hetero.
Han blundade och öppnade ögonen igen, allt var fortfarande så som det hade varit innan. Han böjde sig ned och tog upp en t-shirt ifrån golvet, han drog den på sig. Den hängde slappt över hans tunna axlar. Han såg nästan anorektiskt smal ut i ljuset. Robin kände sig ful och äcklig. Han kläder satt inte ens bra.
Robin ville att Maya skulle vara där, det var hans katt och skulle alltid vara det. Som om katten hade läst hans tankar så knuffade katten på dörren och kom in på rummet. Maya var en vit katt med en brun svanstipp och en fläck på magen. Hon hade olikfärgade ögon, det ena var grönt och det andra var blått. Robin satte sig ned på golvet. Maya kom och strök huvudet mot hans knä. Han log lite grann och bar upp henne i sin famn för att finna tröst. Hon hade alltid gjort honom glad. Men han visste att hon snart skulle gå bort, eftersom att hon var fjorton år. Han kunde inte förstå att katten var så gammal. Det gjorde ont i honom att veta det. Men han hoppades verkligen att katten skulle leva tre år till, för då skulle han själv bli arton.
Robin strök katten försiktigt över huvudet och ned till svansroten. Han kände att katten kurrade.
Han visste fortfarande inte vad han skulle göra, han kände sig helt tom. Allting var borta. Emil. Pappa. Snart Maya.
Han hade förstört allting, sin familj. Han ville åka till sin moster, där han brukade vara under somrarna när han var yngre. Han ville tillbaka dit. Robin hade inte träffat henne på tre år nu.
Robin började tänka tillbaka, då han gick i fyran. Det var då han just hade bytt skola. Han fick inte vara med de andra, för de tyckte han var tjock, ful och äcklig. På rasterna så blev han slagen. Eftersom att han alltid hade varit en tyst typ så sa han ingenting, rädd för att folk skulle slå ned honom och bara lämna honom där.
Vilket aldrig hände. På idrottslektionerna så vågade han inte ens byta om tillsammans med de andra, rädd för att bli slagen. När han just hade börjat fyran på den nya skolan så blev han piskad med handdukar, för att de tyckte att det var roligt. De tyckte att han var svag. Att han grät hela tiden.
Robin blinkade bort synen som spelades framför hans ögon. Hur fan hade han blivit såhär?
Robin tänkte på när han gick i sexan, då han precis hade börjat byta om med de andra igen och blivit slagen med ett läderskärp. Han hade ärr efter det, eftersom att det hade börjat blöda. Han hade lovat sig själv att inte säga någonting, eftersom att han hade blivit hotad.
Robin kom tillbaka till nuet och suckade tungt. Han ville bara försvanna. Ta en paus. Som i ett spel. Han ville verkligen inte vara där, framför spegeln och kritisera sig själv. Han hatade sin kropp, sitt ansikte. Allt. Emil hade gjort så att han kände sig vacker. Så att han inte hade gjort någonting på fyra månader. Han hade gjort honom lycklig.
Plötsligt så smälldes dörren till hans rum upp och han såg Anette stå där och se på honom. Hon gick fram och kramade om Robins späda kropp. Robin märkte att hon grät och att han själv också grät. De stod och grät där tillsammans.
”Pappa ringde igår kväll när du hade somnat.” Snyftade hon och strök honom över håret. Robin kände sig så liten i hennes trygga famn som gjorde honom varm.
”Han sa att han skulle komma hem ikväll, att han var hos sin bror så länge.” Sa Anette och hennes röst lät inte lika sprucken. ”Thomas sa också att han skulle låta det vara. Men det verkar inte gå så bra för honom just nu.” Sa hon och suckade tyst. Hon släppte Robin och smekte honom över kinden.
”Förstår du inte att vi älskar dig? Ronja älskar dig också.” Sa Anette.
